Ulf Lundell – Stjärnorna

Nu glimmar stjärnan i havets blanka lugn
Det svarta tona mörker runt en tid som är glömd
Nu hettar blod och ängslan som en ugn
Nu är bordet vält och sista bägaren tömd

Nu har sista färjan gått med skrik och skratt
Och den första strimman gryning har skrämt tystnad i tim och liv
Och det hål som har slukat allt inatt
Är det hål som kallas lever och liv

Jag fann min väg till stjärnorna tillsist
När jag klöv den blanka ytan med min kropp
Jag fann min väg med noggrannhet och list
Nu ligger jag på botten, på rygg och stirrar upp

Jag har bråttom men jag kvävs och ligger still
Mina lungor sprängs, jag vittrar
Som ett sjunket vrak
Men blodet hettar det brinner som det vill
Det trotsar stjärnor, himlar, mörker, hav

Jag fann min väg till stjärnorna tillsist
När jag klöv den blanka ytan med min kropp
Jag fann min väg med noggrannhet och list
Nu ligger jag på botten på rygg och stirrar upp