Jag satt här om dagen och läste min tidning
en dag såsom många förut
Jag tänkte på alla dom drömmar man drömt
som en efter en har tatt slut

då såg jag en bild* av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

hon springer med fladdrande* lockar
hon springer på taniga ben
hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte ska vara för sent

och flickan är liten, hennes hår är ljust
hennes kind är så flämtande röd
och kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten kråka* i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant
det som pappa har sagt
finns det liv är det aldrig för sent

jag började darra i vånda och nöd
jag skaka av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns någon som har svar

jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent
att det redan är alldeles för sent
att det redan är alldeles för sent