Förbannad och glömd. Evigheten,
ensamheten. Jag tog mina steg.
Sista men första

Tusen och trettio steg. Mot jordkärnans
Brinnande valu. Den skalv, den skalv

( Då visade sig, modern i djupet. Så dold
så hemlig. Om henne jag talt inget mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Inte en levande själ )

Ur vad jag trott. Min undergång bliva,
jag stegoch kände kyla. Ett ljus så längtat.
Ett ljus så ljuut.

Jag sprang ner en älg. Under månens skära. Drack dess livssaft så het. Som
djupjordens glöd. Den brände mitt svalg.

Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.

Ty blod för blod. Var hämdens hamn.
Då ristade jag mitt skinn.
Med Urgudens namn.

Med urgudens namn.