Man borde inte sova
när natten faller på
För tänk då blänker stjärnorna
högt uppe i det blå

Det är så tyst och stilla
att sova vore illa
Jag vandrar mina vägar
över slätt och genom skog

Och stjärnorna de följer mig
så sällskap har jag nog

Det sägs att de med tusen mil
och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken
än flammar de som bloss

Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till
när hon har brunnit ut

Så faller hon
då blir det som om en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma
så grannt och underbart
Som själva natten ter sig
då stjärnor lyser klart

Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes
Man borde inte sova
när natten faller på

Man borde se på stjärnorna
man borde vara två