Vi satt en kväll och pratade
Boba, Chips och jag.
Vi grundade med groggen
och hade det ganska bra.

Vi hade blivit gamla
nästan hundra år.
Vi satt som vi alltid hade gjort
och följde gamla spår.

Vi talade om Sverige
som är landet där vi bor.
Där alla har det bra
och där ingen blir för stor.

Men varje fredagkväll
tjuter varulven i sta'n.
Han springer längs trottoaren
och vädrar ut sitt hat.

Boba lutar sig tillbaks
och tänder en cigarett.
Han försöker få nå't sagt
men det är inte så lätt.

För han ser så onda bilder
i en öken utan slut.
Där ingen är tillsammans
och hjälps åt att hitta ut.

"De kloka låser dörren"
säger Boba för sig själv.
"De kloka låser dörren
och barnen skriker på hjälp."

Och varje sjuttifemma
som en män'ska dricker ur,
i en dröm om en bättre värld
som dom sedan pissar ut.

Nu blir Boba lätt extatisk
å han står i sin fåtölj.
Han spiller grogg åt alla håll
men är ännu inte nöjd.

Det är ju vad vi alla vill
som super tills vi dör!
Att bygga nå't tillsammans
som ingen djävel förstör!

Sen säckar Boba helt ihop
nu är han allt för full..
Han somnar som ett litet barn
mitt i sin fåtölj.

Men vi andra sitter vakna
och tänker på hans dröm.
Den svävar som en stjärna
mitt i vårt vardagsrum.

Ja, den svävar som en stjärna
mitt i vårt vardagsrum...