Vem var det som klagade, vem var det som ställde såna krav?
På att jag måste klara av så mycket mer än vad jag kan röra av
Och att jag måste vara någonting som jag inte ens är
Och att jag måste le fastän jag är så less på allt det här

Ibland känns det svårt, det är inte så jävla lätt att förstå
Att livet är hårt, men vem var det som tvingade det att bestå?
Fråga inte min far och min mor, inte min syster och inte min bror
Gör mig inte en jag, det kan säkert det flesta av er tro

Kan inte förstå
vad beror det på?
Att allting rasar nu?
Allting utom du
du
du
du
du
du
duuuuuuuuuuuuuuuu

Du som fick mig att vilja trots att jag inte pallar nåt mer
Du som fick mig att skilja på vad jag drömmer och vad som sker
Du som fick mig att välja mellan att fly och att säga förlåt
Du som fick mig att svälja både min stolthet och min gråt