Du snurrar runt dig själv som i en ofrivillig dans,
du blundar som slagen av panik.
Sen ser du rakt igenom mig som om jag inte fanns,
viskar fram nåt som var tänkt att bli ett skrik.
Sen försöker du va tapper, du suckar och du ler,
säger: "Det är väl så det måste bli".
Men sen håller du andan och så går det inte mer
och så faller du och allting är förbi.

Och det är tårarna jag hatar som faller tungt med dig,
för vi vet båda vad de innebär.
Att i dem ska en saknad döpas efter dig och mig
och det skoningslösa faktum att ibland så bara slutar man vara kär.

Sen försöker jag förklara med nåt torftigt argument,
nåt om att "Allt har blivit så tamt, tillrättalagt.
Nu känns vi mest som vänner. Jag vet inte vad som hänt.
Det kallas tvivel har nån listig jävel sagt."

Och din himmelsblåa blick är brustet, söndergråtet röd,
och du skriker till mig "Jag kommer aldrig bli din vän!
Jag önskar att vi aldrig mötts! Jag önskar att du var död!
Jag vill aldrig mera träffa dig igen!"

Och det är orden som jag hatar. För jag vet hur rätt du har.
Du går sen finns du inte längre till.
Och en doft i mina lakan ska va allt du lämnar kvar.
För att påminna mig kalla nätter
om att jag gjorde precis tvärtemot vad jag vill.

För det rätta jag gör känns så vanvettigt fel.
Nu ska natten bli drömlös och vardan förstörd.
Det blir tredagars-fyllor och TV-spel
medan världen omkring är brutalt oberörd.

Tystnaden kommer att skrika en tid
i en enmanna strid sen tar tomheten vid.
Så vi kanske trots allt inte alls ska ta slut,
med ett ändrat beslut, på en enda minut,
så kanske allt blir som förut?

Men med din mascara på min tröja
och ditt ansikte tryckt mot mitt bröst
så sjunger jag med söndersliten röst.

Och det är sången som jag hatar, men jag sjunger den ändå.
Jag ser dig släppa taget, ser dig gå.
Och nu börjar du att springa, nu börjar jag förstå
att det vackra som var du och jag
det rår sig ingen sorg i världen på.
Hej då...