Draken drog ett sista andetag,
och världen förändrades på en enda dag.
Davids bojor löstes upp och försvann,
för att aldrig komma åter i ett moln av damm.
Sexkantens tid nu för alltid förlorat sitt liv,
den dagen solen gick upp över Tel Aviv.

Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!

Ett folk förlorat dock ingen förlust,
luften var åter frisk längs vår kust.
Stolthet som var skam, skam som var stolthet,
förglöms till det ruttna folkets förtret.
Över jorden den vite gå med mullrande kliv,
den dagen solen gick upp över Tel Aviv.

Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!

Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!

Vid förändringen bleknade ord som rasism,
I en värld fri från stanken utav sionism.
Evolutionens pussel var åter komplett,
falsk blev sann och fel blav rätt.
Onda män upphörde som dativ,
den dagen solen gick upp över Tel Aviv.

Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!

Stark var det egna folkhemmets själ,
frisläppt efter ett liv som träl.
Värderingar sen länge i mörkret gömda,
belystes och togs fram ur det förglömda.
Total frihet för var kvinna, var man,
uppnåddes den dag den evige försvann.

Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!
Den dagen solen gick upp över Tel Aviv!