1997
det känns som igår
du låg på asfalten och grät med dina färska sår
för varje tår du fällde, så dog nånting
inom mig och säkerligen i alla omkring
men vad gjorde jag? stod som förstelnad
och bara såg på när du slogs för din överlevnad
du råkade vara killen på fel plats vid fel tid
kunde lika gärna drabbat honom som stod brevid
3 mot 1 - fegheten i sitt esse
men vem är att jag att döma, jag var ju inte bättre
jag titta på utan ens så lyfta en tå
jag menar vadå? jag lät dom stå och hålla på
de va inte förräns förövarna stuckit
som nån vågade gå fram och spela bror duktig
jag förstår om - du verkligen fått lida
kroppen läker ju snabbt - men hur gick det med insidan?
jag skäms när jag tänker tillbaka
och jag hatar att jag inte la mig i o stoppa allt - det enda raka
gjort är gjort - inget jag kan ändra på
men vill ändå ta tillfället i akt och säga:

förlåt

och jag kommer ihåg
när jag inte längre
orka prata med dig, ja såg ingen poäng me
att fortsätta hänga, för allt som du sa
handlade enbart om dig och hur dåligt det va
jag förstod att du kände dig rätt deprimerad
men samtidigt så var du inte ens intresserad
av att ge nåt tillbaks, du bara tog och tog
o till slut så fick jag nog och våran vänskap dog
jaa kunde inte vara det du behövde mest
nån att kunna ösa ut allt på - en terapeuft
sket i att svara om du ringde på mobilen
jag tog avstånd genom att köra the silent treatment
måste erkänna - jag blev faktiskt glad
när vi sakta men säkert sluta höras av
va inte ett dugg snäll tänkte ba på mig själv
och detta fick jag ångra bittert en sen kväll
telefonen ringde och det var din mor
hon grät så mycket att jag knappt hörde ett enda ord
du hade gett upp - svalt en massa tabletter
efter så har jag gråtit alla jävla nätter

förlåt